27 augusti 2021 är det release för Den tionde punkarn

Det är tidigt 80-tal. Vi får följa en samling personer i Bollmora, en av miljonprogrammets betongförorter.

De bildar en kulturförening. Försöker ordna konserter och skapa något eget, men hindren är många. De slåss mot både den egna törsten och den kommunala trögheten. Vi får följa berättarens erfarenheter på en rad tillfälliga och mer eller mindre märkliga jobb. Slutligen får vi följa jakten på bokens huvudperson, som försvinner redan i början av boken. Vart tog han vägen? Ingen verkar veta. Det hela slutar med en smäll på Sveavägen i Stockholm en kall februarikväll 1986.

Den första boken, Den tredje punkarn, utkom år 2018. Den fick fina recensioner och tilldelades bland annat Selmapriset. Det nydanande språket i boken jämfördes med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Den har även jämförts med Ulf Lundells Jack och Dom kallar oss mods av Stefan Jarl.

Fredagen den 27 augusti är det dags för premiär för Den tionde punkarn. Detta i samband med Stockholms bokhelg, 27-29 augusti, 2021. Plats för detta är på Restaurang Nara De, Munkbrogatan 5/Kåkbrinken, Gamla Stan, Stockholm.

Du är varmt välkommen!

Vi kommer samma dag att ge ut en diktsamling av Nilz Pilzner, romanens försvunne huvudperson.

Lite trivia ur boken

I kapitlet Dino, sid 80 i boken, kan man läsa om hur det här porträttet kom till. Det som många, många år senare skulle bli bokens författarporträtt på omslagets insida.

– Är berättelsen i kapitlet Långkok med sanningen överensstämmande? Gick det till så när den kände kokboksförfattaren Jens Linder upptäckte långkokets fördelar?

– Vad betyder 2881 och V2086 på bokens baksida?

Författaren om författaren

Jag föddes i Gävle 1960. Flyttade till Rågsved när jag var två år, för att inom ett år flytta vidare till Bollmora. Där blev jag kvar ett bra tag. Gick i grundskolan. Gick i gymnasiet. Efter plugget jobbade jag lite här och där, med perioder av arbetslöshet emellan. I början av nittiotalet var jag fortfarande kvar i Bollmora. Jag gifte mig och fick en son. Jag skilde mig. Till sist blev Bollmora trött på mig och jag flyttade till Kungsholmen.
 
Den här uppräkningen av planlösa projekt och påtvingade för­flytt­ningar säger inte speciellt mycket om mig. Det var ofta någon annan som tog dom avgörande besluten. ”Vi tycker att du ska söka det här jobbet.” ”Jag tycker att vi ska flytta isär.”
 
Följande säger mer: Jag började tidigt att läsa böcker. Céline, Bukowski och Kerouac. Bland dom punkare jag umgicks med, var det många som skrev. Några gav till och med ut egna diktsamlingar. Kunde man stencilera upp ett punkfanzine på kopiatorn på farsans jobb så kunde man också trycka upp några ex av en egen diktsamling, som man sedan sålde eller gav bort till kompisar.
 
I början av nittiotalet gick jag en skrivarkurs. Jag fick lära mig att man måste skriva om och skriva om och skriva om igen för att texten ska bli riktigt bra. Jag var en ganska rastlös kille.
 
Jag tyckte att det lät skittråkigt. Jag slutade skriva och gjorde annat. Åren gick.
 
Vintern 2015 råkade jag befinna mig i den gamla kolonialstaden Tamatave på Madagaskars östkust. Det var hett som fan och jag hade inget att göra. Jag satt i en solstol under en palm i en muromgärdad trädgård utanför en liten villa. Hettan gav mig en lätt feber.
 
Sysslolösheten och kanske också febern gjorde att det sena sjuttiotalet lösgjorde sig från sina förtöjningar på botten av medvetandet och flöt upp till ytan. Händelseförlopp och personer som jag inte skänkt en tanke på många år gav mig plötsligt ingen ro. Jag kände att det fanns en del att berätta om den tiden. Någon borde berätta det.
 
När jag återvänt till Sverige satte jag mig och började skissa på en berättelse. En punkroman. Nu var det roligt att hålla på med samma text vecka efter vecka. Romanen växte till en trilogi. Det du nu håller i din hand är andra boken. Den tredje kommer 2022.