Bokrecension: Arne Wickander – Den tionde punkarn

Arne Wickander är tillbaka med sin andra bok i hans punk-trilogi. Det har gått tre år sedan Den tredje punkarn kom ut och i den här fristående uppföljaren har det gått ungefär lika lång tid. Vi är därmed inne i början av 80-talet. Den tionde punkarn är precis lika underfundig som debuten och varje kapitel kan ses som anekdoter ur Arnes stundtals galna uppväxt där han är på väg in i vuxenvärlden utan att för den delen agera särskilt vuxet.

Har man läst debuten Den tredje punkarn kommer man att känna igen sig i den här uppföljaren. Språket, eller talspråket ska jag säga, är detsamma. Här finns inga skrivregler och det mesta är skrivet med gemener. Trots det flyter texten på bra, möjligen att det kan bli lite klurigare för en icke-stockholmare att läsa men man kommer ändå snabbt in i Arnes sätt att skriva, ett sätt som gjorde att han vann Selmapriset 2019.

– eFolket, Mikael Ström