Boksignering av Den trettonde punkarn den 10 december – Akademibokhandeln Sickla Köpkvarter
Arne Wickanders signerar den nya hyllade fristående romanen Den trettonde punkarn. Detta på Akademibokandeln – Sickla Köpkvarter, Simbagatan 10, i Nacka den 10 december 12.00-14:00. Boken avslutar den prisbelönta romansviten om punkarna från Bollmora.
Romanen utspelar sig under 1990-talet. Förortscentrumen glasas in. Det blir alltmer påtagligt vilka som får vara därinne och vilka som inte är välkomna.
Nina Lekander skriver i Expressen den 3 december.
Arne Wickander ”Den trettonde punkarn”
Man vänjer sig vid bristen på versaler och skrattar ofta högt när Bollmoraskildraren nu har flyttat från förortens 70-tal till 80-talet i Stockholms innerstad. Arne dricker wellpappvinet Beyaz och förnyar slangen. Här kommer trashproletariatet, vik hädan brackor och förmyndare! Fulkultur när den är som finast.
Anders Kapp skriver på Kapprakt den 15 november.
“Den avslutande delen är något mörkare än de andra delarna och det handlar inte bara om att punkens främsta storhetstid börjar dö ut under nittiotalet. Punkarna själva åldras, författaren och många av hans vänner har passerat trettio, en del byter livsstil, ”dom kammade ner håret och började på komvux”, för en del blir konsekvenserna av många års hårt liv omöjliga att bära; några av vännerna dör i den här berättelsen.
Men fortfarande finns det underbara skrönor. Det är en het sommardag. Arne har flera gånger sett ”marekandre” (Mare Kandre) på stan och är på jakt efter hennes böcker. Han hamnar på ett antikvariat, går vilse bland gångarna på övervåningen men kommer så småningom fram till en glänta där turbo sitter nedsjunken i en campingstol och läser The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. Bredvid honom finns en tältsäng så han verkar ha varit där ett tag. Där finns också stora lollo som tar fram ett campingkök och fixar en middag med ungerska specialiteter. Så småningom dyker nilz pilsner också upp. När Arne väl kommer ut har det blivit höst. Hela scenen och samtalen i antikvariatsgläntan är en underbar absurdism på nivå med Beckett.
Vännen turbo har här liksom rätt många under den tiden fastnat för Luke Rhineharts kultbok Tärningsspelaren och låter tärningen bestämma sitt liv. En dag är han en av de sista i gänget som svajar ut från krogen sedan tärningen sagt åt honom att han måste läsa Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes från 1918 på originalspråk. Arne ser honom gå: ”tänkarn. fyllosofen. mystikern. anakronistisk som en telegrafskylt i en medeltida hansastad.” En av väldigt många fantasirika metaforer som skapar läslycka.
Normalt är jag rätt allergisk mot ett överdrivet ljudhärmande skriftspråk (skriva ”sej” i stället för ”sig” och liknande) vilket jag skrivit mycket om tidigare som inte ska upprepas. Men Arne Wickander är undantaget som bekräftar regeln. Redan i första delen skapade han ett underbart punkspråk som håller genom hela trilogin. Här används bara versaler när någon skriker, få andra skiljetecken än punkter, och mängder av ord som aldrig kommer att uppträda i SAOL men som skapar den perfekta miljön för just dessa berättelser. Det finns en detalj som gläder mig särskilt mycket. Jag är road av språkets successiva förändring, tycker det är kul att följa trender, men kan ibland drabbas av nostalgisk sorgsenhet över sådant som försvinner, ungefär på samma sätt som man kan känna sympati för utrotningshotade djur. Ett sådant exempel är pluraländelsen ”er” som successivt äts upp av jätten ”or”, kollegerna som blivit kollegor är bara ett av många av exempel, men i denna text har många nästan alltid ”er” som avslutning vilket gör mig lycklig.
En annan aktuell trend är när ”att” allt oftare utesluts från meningar där ordet tidigare varit självklart men i denna text ersätts det ofta av ”och”, i stället för att bara uteslutas, vilket ger en spännande språklig effekt.”
Första boken i trilogin, Den tredje punkarn, gavs ut på annat förlag. Den fick Selmapriset 2019. Sammantaget spänner romansviten över 1970-, 80- och 90-talen.